Anteckningar: Gymnasiet

''Heja heja, du klarar det!''
  
Nu kommer den här klumpen i magen. Den formar sig, vrider sig och växer för varje dag. Den känns lite som om en liten människa skulle sitta mitt i magen och göra femton frivolter i sekunden, samtidigt som hans tretton barn skriker ''heja heja, du klarar det!''. Vilket makes sense i sammanhanget. Men jag vill inte ha klumpen, jag vill känna mig säker. Första vecka vill jag känna mig trygg i mig själv och gå in med inställningen att det kan inget annat än bli bättre, och det är sant. Nu är det min tur att ha tur.
  
När jag kliver på tåget vet jag att jag måste kliva av vid Arboga och hoppa på nästa tåg. Det finns liksom inget alternativ, jag måste göra det här. Jag vet att jag kommer växa så mycket som människa utav att börja i en ny stad, på en ny skola med nya människor. Det är läskigt, men bra läskigt.
  
Att få tillbaka rutin och en mening med att gå upp på morgonen har jag längtat efter sedan sommarjobbet var avklarat. Att träffa folk varje dag och umgås med likasinnade människor i en stad som jag faktiskt trivs i. Det kan inte annat än bli bättre.
Upp